BOXNING nr 5 – 6 2006 - av Roger Söderberg
 

Boxning , 1975 – 2006 

BOXNING är nere för uträkning. Det är dystert. Men egentligen är det märkligt att vi haft en svensk boxningstidning i över 30 år. På sitt sätt det som med humlan, som inte borde kunna flyga enligt fysikens Lagar, men gör det ändå. Eller som nobelpristagaren i litteratur Isaac Bashevis Singer, som tillfrågades om hur det kunde komma sig att han i alla tider kunde publicera sig i en liten jiddishspråkig tidning i New York, trots alla tidningsnedläggelser och trots att färre och färre talade jiddish,

-     Det beror på, tror jag, sa han att våra revisorer är gamla och närsynta och inte har någon modern utbildning mes lönsamhetsteorier. De har inte förstått hur illa ställt det egentligen har varit, och därför har vi kunna komma ut år efter år.  

Svensk boxning var i ett bekymmersamt läge i början av sjuttiotalet- Proffsen var förbjudna och boxningshatarna, så som nu naiva, trodde att amatörboxningen skulle självdö. Men så blev det inte. Nya idéer kom för att utveckla, svensk boxning: diplomboxning, Stockholm Box Open och tidningen BOXNING. 

På sitt sätt var det en konstig tid. Amatörboxningen hade monopol på marknaden. Få svenskar blev proffs. Efter internationellt saknades. År efter år kunde nivån höjas på svensk boxning, vilket kulminerade i två saker. Dels Georges Scotts silver och Lars Myrbergs brons i Seoul-OS 1988 dels EM på hemmaplan i Göteborg 1991 med Roberto Welins EM guld. 

Sedan ändras världen: kabel-tv, kom med svensk proffsflykt som följd. Proffsförbudet fungerade inte längre, utan blev i stället bara en stoppkloss på hemmaplan, Ekonomisk kris följde och Box. Open gick så småningom överstyr. Svensk herrboxnings framgångar blev färre och färre. Inga boxare i Sydney, en i Atén. Blir det någon Kina 2008? 

På senare år kom energi i stället från damboxningen. Sverige har haft stora framgångar, men damboxning  är ingen olympisk idrott och verkar inte heller bli någon sådan så länge AIBA och IOC inte kommer överens med varandra. Damboxningen framgångar är ett kapitel för sig och jag ska inte fördjupa mig här. Jag kan bara konstatera att den delvis beror på samhällets olika syn på herr- och damboxning. Herrboxning är som alltid till för halvkriminella våldsmän, medan damboxning är till för moderna djärva gränsöverskridare. SBF har som bekant en kvinnlig ordförande numera. Det är bara följdriktigt. 

I den utvecklig lever tidning BOXNING. 

Den startades 1975 med Börje Dorch som idégivare och förste redaktör. Jag tror inte marknadsundersökningarna var avancerade, men det fanns en  idé om tidningen skulle vara med om att utveckla svensk boxning. Boxningsförbundet skulle hålla kontakt med landets boxningsvänner genom den, och det skulle vara ett skyltfönster i en ibland fientlig mediavärld. 

Det var naturligtvis problematiskt från början. Sverige är ett litet språkområde. Det går inte att jämföra med Boxing News i London som kommer ut en gång i veckan, med stora delar av världen som tänkbara läsekrets.  

Att driva en liten tidning och distribuera denna är ekonomiskt rätt knepigt. Sex nummer om året har det blivit, vilket alltid varit ett aktualitetsproblem. Många har klagat på att tidningens material har varit väl gammalt, En tidning med 8 eller 9 nummer om året hade medfört en stor förbättring. Men detta har alltid varit ekonomiskt oöverstigligt. 

Boxningsförbundets inställning till BOXNING har inte sällan varit tvehågsen. På ett sätt är det lätt att förstå – när det finns för lite foder bits hästarna, heter det. Samtidigt har tanken på att tidningen skulle vara ”lönsam” hela tiden varit tveksam. I stället kunde jag att den borde betraktas som en sorts investeringskostnad. På något sätt måste vi ju synas. 

Redaktörerna efter Börje Dorch, blev under kort tid Bo Zaine och Lars Tegner och sedan under mycket lång tid Olof Johansson – Jison – som med beslutsamhet drivit tidningen till dags dato. Det har varit på gott och ont. ”Starka män” lämnar inte sällan ”stora hål” efter sig. Men i mina ögon har det inte funnits några riktiga alternativ. En och annan har velat och försökt driva boxningstidning, men utan någon riktig framgång. Jison, har som jag har framhållit tidigare, i alla år levererat tidning och utn hans insatser hade BOXNING säkert gått i graven för länge sedan. Det må så vara att BOXNING under hans ledning ibland blivit kallad ”GP”, Göteborgsposten. Annars tycker jag att alla parter fått säga sitt i tidningen, men det finns naturligtvis en uppenbar risk att det inte heller varit  uppskattat överallt.

I Tammerfors driver man fortfarande sin internationella turnering år efter år. Lätt? Det tror jag inte. Men genom åren har man byggt upp ett bra kontaktnät. I Sverige ligger Box Open nere trots att numera har högkonjunktur, Hur vi ska kunna komma tillbaka till internationella framgångar utan ett en riktig hemmaturnering, är en gåta för mig. Det har sagts att nedläggningen av BOXNING inte är annorlunda än andra tidningsnedläggningar. Världen förändrat. That´s it. Men vid vanliga tidningsnedläggelser läser folk bara en annan tidning.. Vad ersätter BOXNING? 

Visserligen finns ju internet till glädje för alla som avskyr svenska tidningars ofta usla     bevakning av vår sport. Till en del kan naturligtvis internet vara en lösning, men man ska inte ställa dessa saker mot varandra. Det är som när folk sa att datorn skulle utrota boken. Inget har visat sig vara felaktigare. Det är ju i stället två, sidor av samma mynt. 

På vilket sätt svensk boxning skulle bättre utan tidnigen BOXNING, förstår jag inte.