Sundsvalls kommuns dåvarande
personaltidning Silhuetten hösten 1988
- av Roger
Söderberg
Dagar i Dublin/Resebrev
Till Pierce
Egan och A J Libeling
Där de båda
sitter på Guds högra sida
- Good Evening,
Sir, sa speakern
Han behövde
lite hjälp för att uttala de märkliga nordiska namnen. Detta år,
1000 år efter att vikingarna en gång började ta ut skatt av de
keltiska urinvånarna.
Lördagskvällen
var lika mörk som någonsin en novemberkväll. Jag befann mig i
Artane-Beaumont Recreation Centre ute vid Kilmore Road i Dublins
utkanter för att vara poängdomare i boxning.
För en del
skulle detta kunna vara inledningen på en novell, men i mitt
fall var det sant. Med sannolikhet är jag den förste och ende
sundsvallsbo som någonsin fått den uppgiften. Vem som blir näst
vet jag inte.
Vi gjorde ett
godtagbart jobb. Det vill säga O´Rourke, Boyle, Kearney, Lawlor
och jag. Av åtta matcher var vi ense om samma vinnare i sex. Det
var bättre än en del av OS-finalerna i höstas. De flesta
boxningsdomare är inte mutade, utan försöker på bästa sätt
utdöma en rättvisa som inte finns annorstädes.
I Sverige är
sporthallarna ljusa och publiken ljum. I Dublin beställer de in
en pint öl, tänder en cigarett och satsar två pund på blå hörna.
Stämningen blir därefter. 600 irländare låter som 6000 svenskar.
Donneybrook
– ideom och ort
Donneybrook är
ett uttryck på engelska språket som närmast kan översättas med
rallarslagsmål.Men inte bara det. Det är också ett
ortsnamn. Donnybrook ligger strax utanför Dublin på irland. Där
fanns det förr en marknad där man uppenbarligen var så pigga på
att slåss, så att ortnamnet fick en överförd betydelse. Vi har
ingen sådan plats i Sverige, även om Delsbo fått utstå en del.
Ulf Peder Olrog beskrev en annan:
”Samling vid
pumpen Tunabergare hitåt,
Alfred har di
slaje så han ligger å blör
I grusgropa
slåss de med buskhytteborna,
Länsman har
fått på huve så jag tror att han dör”
På något sätt
är det symptomatiskt att det just är irländarna med sin
vildsinta historia, som har fått bidrag med uttryck som
engelsmän och amerikaner använder.
Halverad
befolkning
Ofta har det
inte varit mycket att skratt åt. Irländarna har alltid fått
slåss för tillvaron. På 1800-talet halverade svält och
emigration landets befolkning. Irländarna fick slåss mot
britterna för sin självständighet 1922, men de historiska
politiska, ekonomiska och religiösa striderna fortsätter än idag
i Nordirland.
- Irländarna älskar att slåss. Vi är mer mexikaner än engelsmän.
Den som säger
så heter John McCormack. Han är en snabbpratande, medelålders
glasögonprydd man, lika gråhårig som pojkaktigt rask i
rörelserna. En annan irlänning beskriver honom som en ”genial
gigant”, en gladlynt jätte, varav vi att svenska jättar brukar
vara mer storvuxen än 85 kg.
Han växte upp i
Dublins fattigkvarter norr om den föga renade floden Liffey på
en gata som producerade så många bra boxare att den till slut
döptes om till Champions Avenue.
Jävig
bedömare
John McCormack
är naturligtvis jävig. Hans far ”Spike” var irländsk mästare
både som amatör och proffs. Själv var han först sitt lands
amatörmästare, sedan flyttade han till England och blev
proffsmästare, alldeles som brodern Pat. De är bara det att
jäviga bedömare kan vara vederhäftiga än de som är opartiska,
men okunniga.
Nu bor John
McCormack hemma i Dublin igen, jobbar åt Texaco i hamnen och
ägnar all sin fritid åt boxningsklubben St Saviours som håller
till i den gamla nedlagda brandstationen på Dorset Street.
- Boxning är en underbar sport, men en osund affär.
Men 1968
tjänade han 100 000 kr på att bli brittisk proffsmästare i lätt
tungvikt. Han har familj och ett fint radhus och till skillnad
från många av sina emigrerade landsman kunnat återvända hem.
Hem flyttade
också Pat trots att han boxades över hela världen: I Köpenhamn,
Brisbane, Johannesburg och irländarnas andra stad Boston, på
amerikanska nordöstkusten. Säkert hade han tjänat fler sedlar på
att bli kvar utomlands. Men mer än 5 miljoner irländare har
tvingats att lämna sitt hemland de senaste 150 åren. Hur många
har inte velat återvända?
Förlora inte
ditt hjärta
Den som inte kn
flytta hem förlorar hjärtat. Även om han lyckats fylla ut
plånboken. Det är ett av flera teman i pjäsen ”A Crucial Week in
The Life of a Grocer’s Assistant”. Ett annat är förbittringen
och komplexet gentemot grannen i öster Storbritannien. Det är
säkert en föreställning som väcker motvilja mot utvandrade
amerikairländare. På avstånd ter sig alltid nationell heroism
viktigare än arbete och dräglig lön. ”Grönsakshandlarens
hjälpreda” går på den nya Abbey-teatern. Efterföljaren till den
teater där Sean O´Casey behandlade baksmällan efter
inbördeskriget 1922 – 24 i Juno och påfågeln.
- En irländare tänker med hjärtat.
John McCormack
generaliserar, Men kanske har han rätt. Generaliseringar behöver
inte vara felaktiga i sig. I Sverige snöar det på vintern. Det
är en generalisering, men en riktigt iakttagelse. På Irland
regerar känslan förnuftet. Massvält, massemigration och
inbördeskrig, låter sig inte styras av förnuftet. Men de är
likväl historiska faktum. Svårare är det sätta beräkningen före
känslan som livsattityd.
För
kalenderbitarna lägger vi till matchresultaten:
54 kg:
Joe Lawlor – Conny Andersson, uppvisning
57 kg:
Eddie Bolger – Sven Dahlin 2 – 1
Robert Humphries – Mattias Ivarsson 3 – 0
63,5
kg: Jimmy McCormick – Henrik Abrahamsson rsc 1r
Ari Pakkanen – Shane Power 2 - 1
67 kg:
Mark Coughlan – Kristoffer Söderqvist 3 – 0
Patrick Keogh – Benny Wadell 3 – 0
71 kg: Paul McCullough – Marcel
Yman 3 – 0
75 kg: Rickard Himmerlid – Stephen
Dawson 3 - 0 |
