Intervju med Terbunja – Golden Gloves vinnaren

Tidigare publicerad  i Boxning, proffs & amatörer årsbok 2009

Hela boken 256 sidor kan beställas från Pia Skoog-Johansson, Frölichska skolan, 519 91 Istorp

  - Väldigt stort, väldigt stort…., så rankar Naim Terbunja sin seger den amerikanska Golden Gloves Turneringen i fjol.

  - Det enda som jag kan jämföra med är segern i OS-kvalet i Ungern 2008

Det kritiske betraktaren kan ju lyfta fram att amerikansk olympisk boxning inte riktigt är den standard den var en gång. Men Naim fyller i andra saker:

 - Jag klarade mig på egen hand i en helt ny miljö. Det var en intensivt hård finalturnering i Salt Lake City med 5 matcher på sex dagar. De är en berömd turnering som många stora boxare har varit med genom åren. Det ger i sin tur extra prestige åt vinnarna.

Naim behövde dessutom gå tre matcher för att vinna New York Metro zonen via medlemskap klubben Atlantic Veterans Memorial och kvala in till den stora landsomfattande turneringen. En förutsättning för att vara med är att man är medlem i amerikansk klubb. - Tuffaste matchen var faktiskt finalen i New York mot Marcus Browne, som var väldigt svårboxad. Han var väl så bra som finalmotståndaren i Salt Lake City, Luis Arias.

                                Legendariska mästare

National Golden Gloves startade 1923 och en lång rad stora boxare har vunnit genom åren. Några exempel:

Floyd Mayweather. 1993, 1994 och 1996. Oscar DelaHoya 1989, Muhammad Ali 1959  och 1960, Sonny Liston 1953  samt Joe Louis 1934.

Däremot blev inte VM i Milano tidigt i höstas vad han hade hoppats på. Förlust mot armeniske trätobrodern Adanik Hakobayan. Först en säker seger mot algeriern Rachid Hamani men sedan stopp mot Hakobayan 15 – 11. Armeniern gick för övrigt fram till final där han förlorade mot uzbeken Abbos Atoyev.

-         Alla våra tre matcher, även den i VM i Chicago 2007 har varit jämna. Bara några få poäng har skilt i varje match. Den här gången kände jag mig sliten helt enkelt. Jag var fyra månader i USA, bara hemma i Linköping i tre veckor och dessutom lite trubbel med Svenska Boxningsförbudet inför turneringen. Det är svårt att förklara.  Jag har utvecklats som boxare sedan 2008, då jag slog honom, men var helt enkelt inte i lika bra form i Italien i höstas.

                                        EM målet 2010

-         Jag vill ta medalj. Jag har utvecklats mycket sedan jag började satsa på boxning på allvar som 17-åring. Jag hoppas också att kunna återuppta samarbetet med Majid Jelili. Han är en verkligt bra tränare.

                 Naim räknar också med återvända till USA åtminstone för träning:

-         Jag ser det som så att där finns den boxning jag behöver för att utvecklas. Jag har redan en bra tekniknivå, men behöver mer tuffhet och lära mig slå härdare. I USA är det nära till proffsen som arbetar med sådana saker. Det finns också möjligheter till bra sparring – proffset Leon Green kommer från Veterans’ Memorial.  Jag har inte varit i kontakt med SOK om detta utan hoppas i första hand på min sponsor Provejo MaskinIndustri som hjälpte mig och har hjälpt mig väldigt mycket sista åren.

-         Jag har haft en del kontakter med proffsen men det är inte det som är det målet för närvarande. Det är EM och OS.

 - Första utmaningen 2010 blir landskampen mot England  i Stockholm. Det känns något så när bekant, eftersom vi har varit därborta och tränat med deras landslag flera gånger i Sheffields träningscenter. Jag har även boxat en landskamp i London 2003. Skulle ha mött deras OS-guldmedaljör James DeGale, men han är ju proffs numera. Jag har jag sparrat med flera gånger mot honom. Vi skulle ha mötts finalen i OS-kvalet i Ungern 2008, men engelskmannen lämnade WO.