Sverige – Irland
Tidigare publicerad i Tidningen Boxning nr 3 1997

Det blev tredje gången gillt för Sveriges landslag i Timrå sporthall. Efter nederlag mot Holland 4 – 6 1991 och mot 2 – 8 1993 blev det nu seger mot Irland. Därmed upprepade också Sverige säsongens tidigare seger mot kämparna från gröna ön i november i Dublin.

I matcher vann Sverige med 5 -4 efter en dramatisk och avgörande supertungviktsmatch. Ankaret Tobias Asklöf blev vederbörligen hissad av sina lagkamrater. Annars kom irländarna tre man kort och lämnade Rob Mukribi, Thomas Carlsson och Kamran Kabinejad utan match.

Sverige tog också ledningen i maratontabellen mot Irland. Av totalt sju landskamper har Sverige vunnit tre mot två oavgjorda och två irländska vinster.

Segern förstärkte också intrycket av uppåtgående konjunktur för svenska boxningslandslaget. Efter några år av ve och klagan vändes tendens i och med EM och OS i fjol. Säsongen 96/97 har fortsatt att visa på nya ljuspunkter.

Matcherna

Den nye irländske mästaren i lättaste klassen James Rooney, inte fylld 20, satte distinkt press på hemmalaget Adelhakim Adaan, Denne hade den bästa räckvidden, men var onödigt yvig i sina slag. Detta var Rooney inte sen att utnyttja, och då Adaan tillfälligt doppade i golvet i slutet av rond 3, såg det riktigt illa ut. Men Adaan samlade ihop sig och slog ut slagen och satte tryck på Rooney. Därmed jämnade matchen ut sig mot slutet. Men det var inte något att göra åt Rooneys seger 40 -  25.

Frankie Boy vann med ett nödrop

Hemmahoppet Frank Mtabingwa har utvecklats till en av de mer pålitliga poängplockarna i det svenska landslaget. Så ock denna kväll. Liam Cunningham, även han ny irländsk mästare var en kylig herre med bra sinne för att befinna sig rätt distans. Så ort Frankie Boy slappnade av i sin forcering eller tog i för mycket, var Cunnigham dör med rapp rak vänster eller en kontrahöger. Matchen fördes på lika villkor i det sista. Till sist räknade maskinen 27 – 27.

Slagräkningen gav sedan Mtabingwa segern med 88 – 83. Rimligt, eftersom han ändå fört matchen och gjort ”the best leading off”. Dessutom var det två irländska poängdomare mot en svensk. Så Cunningham råkade nog inte ut för någon orättvisa.

John H Larbi, ett av de två ankarna i laget,  OS och EM boxare som han är, vann programenligt mot Pat O´Donnell 19 – 15i fjädervikt. Larbi var nöjd med att kontrollera skeendet i matchen, verkade inte göra mer han behövde. O´Donnell  höll hög gard och gjorde sitt bästa för att göra matchen jämn. Men han hade varken snabbheten eller slagkraften för att göra intryck på Larbi.

Tre irländska segrar

Från svensk 2 -1 ledning drog sedan irländarna ifrån till 4 – 2 ledning med tre raka segrar. I den andra fjäderviktsmatchen kunde inte svenske tvåa Bahman Bagdare gör mycket åt irländarnas ” coming man” Aodh Carlyle. Carlyle JVM boxare för Irland på Kuba i höstas boxade lugnt och metodiskt och lät sig inte överraskas av Badares inledande försök till halvdistans boxning. Siffrorna drog iväg till 32 – 14 för Carlyle och rikstränaren Lennart Bernström var i pausen till sista ronden mycket vältaligt uppmuntra Bagdare, att avsluta matchen så bra han kunde.

Inte heller kunde reserven Vatche Wartanian – ersättare för sjuke Mikael Yikealo – hota en annan ny irländsk mästare Eugene McEananey. Denne var väl inte något underdjur men boxades stadigt och enkelt, med bra balans som alla irländare. 25 – 11 till McEananey sedan Vartanian fått ta räkning i rond 3.

Inte heller lyckades Clas Abrahamsson besegra sin irländare Tom Fitzgerald, men Gävlebon föll med flaggan i topp och visade vägen för en svensk vändning rent moraliskt. Tom Fitzgerald, enkel men tuff och hårtslående dominerade nästan totalt från början, och när han satte Abrahamsson på ändan med en resolut högerkontring i början av rond 3, trodde många att matchen var slut. Men svensken inte bara reste sig, utan drev upp tempot och gick till attack. Han började utnyttja Fitzgeralds osnabbhet och det var tydligt att irländarens kondition inte var den bästa. Abrahamsson vann både fjärde och femte ronden, men tyvärr inte matchen, 38 – 30.                   

Issam Karzoumi vände trenden

Den irländske lagkaptenen Adrian Sheerin ville naturligtvis avgöra för irländarna i 81 kg, lätt tungvikt. Men Issam Karzoumi ville annat. Jag ska låta det vara osagt, om det berodde på att Sheerin under preludierna låtit det irländska laget hurra för Sverige. Sverige hurrade – på hockeymanér – på sig själva. Sheerin började bäst och satt tryck på Karzoumi, men slog sedan mycket på garden och hade svårt att hänga med när  Karzoumi växlade tempo. Sakta men säkert vände Sveriges man på matchen – 20 – 12 innan det var färdigt.

Det andra svensk ankaret Kwamena Turksson i lilla tungviktsklassen 91 kg, skulle programenligt vinna mot irländske tvåan James Clancy, så blev också fallet. Men det var länge betydligt jämnare än förväntat. Turkson var långt ifrån toppform, såg långsam och tveksam ut. Clancy höll oförfärat ställningarna i tre ronder, trots att han fick vika sig dubbel för en riktig magkrypare från Turkson. Till slut tog svenskens fysik och rutin ut sin rätt och Clancy fick ta stående räkning och förlorade både rond 4 och 5. Men gav upp det gjorde han inte. 34 – 21.

Asklöf avgjorde

Efter åtta fartfyllda matcher blev till sist upp till bjässarna i supertungvikt att göra upp. Tobias Asklöf hade en del kilo i fördel mot Stephen Reynolds. Men å andra sidan var Reynolds rörligare. Det utnyttjade han i början och slog gärna mot Asklöfs generösa mittparti. Asklöf hade en viss förkärlek för att kliva ifrån i stället för att kliva in, när han äntligen manövrerat Reynolds mot repen.

I tre ronder såg det ut som Reynolds skulle vinna på sin snabbhet, men i fjärde fick till sist Asklöf fäste på sin tröttnande motståndare, som fick ta räkning. I sista ronden kunde sedan åtvidabergaren få fram en knapp, förtjänad och bejublad seger. 21 – 19. 5 – 4 till Sverige!