Tidigare publicerat i Svensk Boxning 75 år, 1995

Norrländska bilder

av Roger Söderberg

- Man kunde göra 20 matcher på en säsong. Av dom gjorde man kanske två i Stockholm. Om man då hade en dålig dag, fick genast höra att man var slut.

Den som sa så en gång var 60-talet store norrländske boxningsterrier Kenneth Israelsson, IFK Umeå, flerfaldig svensk mästare i fjädervikt och lättvikt. Dessutom EM-deltagare 1965 i gamla Östberlin.

Yttrandet avspeglar norrländsk boxningshistoria på flera sätt. Det är en beskrivning av hur det är at leva i en relativ periferi, om maktcentrum finns i Stockholm. Det är då lätt att känna underläge från början, inbillat eller faktiskt. Procenttalet svenska mästare från norrlandsklubbar genom åren är inte alltför högt. Det beror naturligtvis på kvalitetet nyktert sett inte har varit bättre. Men man kan också utgå från den som har 50 eller 100 mils bortaplan aldrig får något gratis.

Idag är situationen måhända något annorlunda, eftersom den norrländska boxning ryckt fram de senaste femton åren.

Norrlands boxningshistoria återstår att skriva. Om jag får ett femsiffrigt stipendium av någon välvillig mecenat, ska jag boka in en resa från Gävle till Kiruna och läsa gamla tidningslägg. Det är en resa på 130 mil, mer än halva Sverige.

Själv bor jag i Sundsvall. Södra Norrlands kustland, brukar det i heta värderleksrapporten. Det är 40 mil till Stockholm. Lika långt norrut är det till Skellefteå. Till Boden är det drygt 60 mil och till Kiruna omkring 100. Det är plats där jag brukar bli kallad ”sörlänning”. Några boxningshistoriska utflykter har jag ändå hunnit med.

                                                   *

1975 fyllde Sundsvalls Boxningsklubb 50 år. Tillsammans kläckte vi idén att producera en jubileumsskrift. Så blev det också även om ekonomin begränsade omfånget och utförandet.

Ett antal kvällar satt jag på Trädgårdsgatan i Sundsvall och bläddrade i gamla klipp och pratade med Gillis Eriksson. Han var i många år synonym med boxning i Sundsvall. Han hade sett boxning sedan 20-talet och varit en framgångsrik ledare. Han satt i Svenska Boxningsförbundet 1945 – 60 och var som domare med om två OS i London 1948 och Helsingfors 1952, samt ett EM i Oslo 1949.

För i Sundsvall med boxning var faktiskt GIF Sundsvall 1919, numera mest bekant som fotbollsklubb. Sundsvalls BK tog över boxningen 1925 och klubben är  nu snart inne på sitt sjuttionde år. Ett tag på trettiotalet fick föreningen visserligen byta namn till BK Fram på grund en del ekonomiska tveksamheter. Men 1945 kunde klubben återta sitt gamla namn.

I historisk tid producerade klubben ett antal svenska mästare:

Bertil Nilsson, i fjädervikt 1927, 1929 och 1930.

Helge Nilsson i weltervikt 1931 i en ren klubbfinal mot kamraten Georg Pettersson!
Gunnar Gerdsdorff i lätt weltervikt 1954, Han tog då hem SM för tedje gängen. Han var redan 1949 som sensationsman för sin ursprungsklubb Alnö strax utanför sta´n.. 1953 vann han för andra gången, men då för BK Örnen i Stockholm.

SBK har också haft några boxare i sin färger som nådde sina främsta framgångar på annat håll. Tore Håkansson kom egentligen från Timrå, men hann också med att representera Alnö. Innan han blev SM-trea för SBK 1943. Sedan vann han mästerskapet i lättvikt tre gånger i rad 1944 – 46, men för Linköping. Alvar Andersson blev svensk mästare i fjädervikt för Solna 1937. Men han hade vunnit JM tre år tidigare före medelpadsklubben Lucksta.

Kalle Bergström var svensk olympier i Rom 1960, men få erinrar sig idag att han började i Sundsvalls BK. Han kom tvåa i Boxningsförbundets nybörjarturnering 1956 för SBK.
Efter jubileumsskriftens tillkomst har sundsvallsklubben åter börjat tala om sig i stora sammanhang, efter en längre mellanperiod. Men förningen överlevde den kolossala press boxningen var utsatt för här i landet under slutet av 60-talet. Kanske kan det bli mer boxningshistoria när SBK fyller 75 år, om några år. Den förra jubileumsskriften dök i alla upp nyligen när SBK anordnade boxningshistorisk utställning på Sundsvalls Teater.

Under en period av 32 år saknade klubben svenska mästare tills Anders Andersson, tog hem guldet i lättvikt 1986. Sedan har Leif Keiski, boxningsuppfostrad i Luleå, blivit ett av svenska boxnings få affischnamn och tagit två guld 1991 och 93. Dessutom var han svensk representant vid EM och VM i fjol. Idag är han som bekant proffs i Florida.

                                                             *

1985 beslöt sig Timrå BK att ge ut en skrift med rubriken Timrå Boxningsklubb i ord och bild. Den behandlade då den förhållandevis korta perioden från klubbens bildande 1974. Tio år inte mycket skryta me i historien sken. Men det mest lustiga är ändå att Timrå BK efter 1985 ristat in sig som en av landets mest etablerade klubbare med svenska mästare som Conny Andersson, Sven Dahlin och Marcel Yman.

När vi gjorde Ord och bild var det ändå nödvändigt att forska lite i äldre tiders timråboxning.  Här gjorde Håkan Wardström, Timrås Mr Boxing, en förtjänstfull insats.

Boxningens låga i Timrå har flackat lite av och an genom årtiondena. Olika klubbar kom och försvann genom 20- 30- ochj 40-talen. Den verkligt stora framgångarna saknades. Men ett och annat är värt att notera. Walter ”Pysen” Westlund, Skönviks BK på gränsen till Timrå tog SM silver i bantamvikt 1932.

Torsten Hallingström, fick ST-Pokalen 1950 dvs Sundsvalls Tidnings utmärkelse för årets främsta idrottsprestation i Medelpad. Då hade han bland annat vunnit JM, visserligen för Sundsvalls BK. Men Hallingström hade börjat med boxningen i Timrå. Han är den enda boxare som förutom tidigare nämnde Gunnar Gerdsdorff, som fått ST-pokalen. Timrå BK fyller för övrigt 20 år 1994, så det är kanske dags för en ny volym.

Den period jag själv har varit med från slutet av 60-talet och framåt har varit en relativ uppgångsperiod för norrländsk boxning. Orsakerna till detta är nog inte helt lätta hitta. Men ett skäl är nog att det i Norrland inte finns så mycket att vara sentimental inför. Dagens boxningsledare i norr har ofta inget bättre att jämföra med –inga proffs att idyllisera.

Ögonvittnena till svensk och norrländska boxning på 20- och 30-talet är i många fall borta. Borta är Gillis Eriksson, liksom sedan kort tid tillbaka Arne Frånlund i Umeå. Ständigt kedjerökande låg han bakom Umeå storhetstid på tidigt 60-tal med Karl Erik Norfall och sedan Kenneth Israelsson. Andra försvann med flyttvägen söderut. Åke Åhman lämnade Boden och tog med sig Kjell Fredriksson. Denne representerade Köping när han blev olympier i Mexico Cty 1968. Men de flesta matcherna gjorde han för Hornskroken i Boden.

                                                              *

Omkring 1970 var boxningen i Norrland nästan död. Sundsvalls BK överlevde med knapp nöd. När jag kom in i boxningen var det bara BK Älgen i Östersund som hade någon fart på verksamheten. De kört sina tre höstgalor och hade bra kontakter med både Danmark och Finland. 1972 visade de upp det årets hjälte: Brons-Hasse Thomsén inför en fullpackad sporthall.

Längst upp i norr kämpade också BK Winter i Kiruna. Trots sin isolering skulle producera brödrapart Peter och Joakim Johansson som sedan som skulle bli svenska mästare. Helt klart är ändå att de gjorde sina bästa matcher i Kiruna, inte i Eriksdalshallen. Men sedan började saker hända.

Först var det naturligtvis BK Falken i Gävle, som sedan nästan blivit en institution i svensk boxning. Klubben bildades på 40-talet, utan att göra något stort väsen av sig. Men i mitten av 70-talet började man producera rader av svenska mästare, Olympierna Leo Vainonen, två gånger och Sören Antman är väl tillsammans med Anders ”Lillen” Eklund de mest bekanta. Arne Åkervall, självsvåldig och driftig ledare – bäst i Sverige ansåg många – och Tommy Antman, hängiven tränare, låg bakom framgångarna. Idag har Falkens framgångar på toppnivå planat ut. Men klubben är fortfarande en av de mest ambitiösa i landet.

När jag kom till Umeå 1976 var boxningen där i stort sett vilande. Men tillsammans med Kenneth Israelsson fick vi åtminstone igång en levande, om än blygsam verksamhet. I Norrbrottens gjorde Peo Larsson envetna försök att väcka boxningen till liv igen, inte bara i Boden.

Så kom boxningen tillbaka till Skellefteå och har så blivit kvar. Guldstadens BK var flrst med få ungdoms SM till Norrland 1981. Boxningen i Ångermanland var död sedan tidigt 60-tal då Älgarna i Härnösand lade ned. Men nu lever sporten på nytt både i Härnösand och Örnsköldsvik. I Långsele/Sollefteå tycks den också vara på gång.

Timrå BK fick som första klubb i norr juniormästerskapen 1983. Sedan har mittregionen svar för en del boxning på toppnivå. SM 1990 i Sundsvall/Timrå/Härnösand blev närmast en monumental framgång med moderna mått mätt. Landgrenshallen i Härnösand var utsåld redan vid kvartsfinalerna. Sedan kom över 2 000 åskådare till finalpasset i Sundsvalls sporthall. Läktarna var fulla en timme före första match! Mästerskapet blev vidare norrländsk boxnings största framgång med hela fem titlar:

Kodjo Akapo, Älgen i lätt flugvikt, Conny Andersson, Timrå i flugvikt, Mattias Ivarsson, Öbacka BK i fjädervikt, Marcel Yman, Timrå i lätt mellanvikt och Rodney Blizzard, BK Rapp, Luleå i lätt tungvikt. Dessutom var Leif Keiski i final i mellanvikt.

Samlande kraft bakom detta arrangemang, liksom för landskamperna Sverige vs Holland och Sverige vs USA i Timrå och för övrigt även årets nya SM i Sundsvall/Timrå är: Håkan Eriksson. Han har som tredje man i distriktet kommit in i Svenska Boxningsförbundet efter Gillis Eriksson och 20-talets Harald Lustig.

                                                             *

Vad väntar runt hörnet? Framtiden är inte lätt att förutspå. Det är inte så många år sedan att skulle ha tvivlat på tre medelpadsboxare skulle vinna SM samtidigt. Men det skedde i Eriksdalshallen en fantastisk kväll 1986 när Andersönerna Conny och Anders samt Marcel Yman, alla hamnade längst upp prispallen. Inte heller kunde jag ana att jag skulle stå i Säbrå kyrka och och ta farväl av Mattias Ivarsson, 90-talet stora framtidslöfte, som så tragiskt och hastigt gick bort i en bilolycka strax före jul 1990. Vem vet egentligen någonting?

Svenska boxning står idag inför nya utmaningar och en delvis ny värld. Det proförbund som gav amatörboxningen ensamrätt till svensk boxning i 20 år har i praktiken upphört. Idag tar alla som vill chansen och åker utomlands. I Sverige har vi lågkonjunktur och den internationella olympiska boxningen tenderar att anonymiseras i stället för att göras attraktiv i modern mediavärld. Men i sanningen namn har boxningen överlevt det mest. Vi kan nog med tillförsikt se fram mot Boxningsförbundet 100-års jubileum,