En show som tände och släckte

Tidigare publicerat i Sundsvalls Tidning 17 mars 1985

Klockan är 07.00 på Skyline Hotel i Malmö, lördagen den 9 mars 1985. Jag får väcka upp Olof Johansson, en gång vinnare i Tiotusenkronersfrågan i ämnet Professionell tungviktsboxning. Numera är han redaktör för tidningen Boxning och manager för den finske mellanviktaren Tarmo Uusivirta bland mycket annat i boxningsbranschen. Vi har bara tre kvart på oss för att hinna färjan från Limhamn till Dragör. Han har en egen vadslagningstävling vad gäller utgången av matchen Eklund – Tangstad, naturligtvis. Majoriteten av tipparna håller på norrmannen, men de sista dagarna har Lillen fått fler och fler på sin sida. Jag sätter tio kronor på Eklund – ko i rond 7.

Redan då borde jag ha förstått att den svenska segern var helt klar. Inte nödvändigtvis bara för att jag anser mig begripa boxning, utan därför att jag också brukar hålla på med stryktips. I ett obskyrt sällskap Västermalms Tipsbolag UPA brukar vi ägna oss att offra pengarna på favoriterna, dock utan att ens vinna så mycket som änkans skärv.

Boxare eller bluff

Olof Johansson och jag skiljs vid Köpenhamn C. Han för att åka till invägningen och jag för att träffa Dan Richardt som kommit inresande från Odense. Vi ska ut till Virum för att träffa Finn Gommesen, som nyss anlänt från ett töcknigt Färöarna, där han sitter och spanar efter sannolika ryska flygplan eller kanske någon förvirrad robot. Herrarna Gommesen&Richardt har följt proboxningen i Danmark med falkögon i femton år vid det här laget och brukar regelbundet medverka i internationell fackpress. De brukar kunna skilja på en boxare och en bluff. De framhåller så taktfullt som möjligt att Tangstad kommer att vinna på poäng, men….

Borde ha förstått

Bara en gång tidigare har jag sett en proffsgala i Danmark. Det var 1979 i Randers på Jylland också i den gång i sällskap med Gommesen&Richardt. Den gången blev den gamle danske folkhjälten Jörgen Hansen, två gånger utsedd till Danmarks populäraste idrottsman, Europamästare i weltervikt genom att slå ut engelsmannen Dave Green i ett drama till vars förutsättningar och innehåll vida överträffade vad manusförfattarna till Rocky skulle kunna prestera. Jag borde ha förstått att något häpnadsväckande skulle hända.

KB hallen är den klassiska boxningsarenan i Köbenhavn. Det var där Tom Bogs drog fullt hus i åratal i slutet av sextiotalet. 4 500 åskådare när brandmyndigheterna blundar. Högerkrokarna från dessa dagar hänger fortfarande kvar i luften.

Laddad atmosfär

Redan en timme före matchdags är atmosfären laddad i hallen. Det är norrmännnen som märks mest iklädda vikingahjälmar och viftande med lakansstora blå-vit-röda flaggor. Stämningen höjs naturligtvis ytterligare av det faktum att i detta syndens näste strax utanför svenska gränsen går det att dricka öl vid idrottsevenemang. Det är inget speciellt för proffsboxning, utan får lika bra vid fotboll eller den ölfest som brukar kallas sexdagarsloppet i velodromcykling.

Brittiska ITV sänder matchen direkt i TV och exakt klockan 17 släcks hallen helt och strålkastarna riktas mot en av utgångarna vid omklädningsrummen. Marschmusiken spelar upp och ut kommer Anders Eklund, den väldige iförd glänsande blå boxarkappa, följd av sekonderna Leo Vainonen och Håkan Kihlström och rådgivaren Arne Åkervall. Nu vaknar svenskarna på läktarna och överröstar norrmännen definitivt. Lillen Eklund – Lillen Eklund – Lillen Eklund dånar det i en den proppfulla hallen, om och om igen. Men allra först med den svenska fanan går en man i svart smoking, solbränd, kroknäst och smärt: Jörgen Hansen, själv. Om inte förr borde jag ha insett det då. Hur f-n ska det vara möjligt att förlora i KB-hallen med Jörgen Hansen som fanbärare.

Strax efteråt kommer norrmännen, Steffen Tangstad i vit kappa. Svein Erik Paulsen f d Europamästare i junior lättvikt och numera i kommunfullmäktige i Trondheim bär den norska flaggan. Tangstad dansar runt i ringen och hälsar publiken. Eklund står kvar i sin ringhörna med sina vanliga tunga anletsdrag. Leo Vainonen står framför honom, fokuserar honom, tar tag i de grova armarna och inpräntar:

- Slappna av, slappna av, slappna av!

Folket exploderar

Atmosfären i hallen skulle kunna tändas med sticka. Pulsen stiger. En svensk bredvid har satt två tusen kronor på Eklund i privat bookmaking. Men jämna mellanrum exploderar folkmassan: Lillen Eklund – Lillen Eklund – Steffen Tangstad – Steffen Tangstad

Nationalsånger. Först den svenska sedan den norska. Textraderna hörs högt och tydligt i allmänna sången. Jag kan se att åtminstone Tangstad sjunger med.

- Du gamla du fria, du fjällhöga nord…

- Ja.,  vi elsker dette landet…

Är det hädiskt att tro att ölet främjat sångrösterna?

Showen fortsätter

Några sista instruktioner i ringens mitt  för showens skull -  för vad är det boxarna inte vet? Så säger ringdomaren Jess Andreassen att det är klar för match. Klart för envig. Publiken tystnar ett ögonblick strax innan gonggongslaget. Alla drar efter andan och några ord ur en gammal islänningasaga sänker sig över boxarna. ” Och nu återstår bara det tyngsta för dig. Att förlora inför alla och envars blickar”.

Ni vet som hände

Matchreferatet kan vi lämna därhän. Ni vet vad som hände. Personligen har jag aldrig ansett Anders Eklund som en dålig boxare, däremot har jag flera gånger sett honom göra dåliga matcher. Det är två helt olika saker. Men denna gång boxades han utan tvivel bättre än någonsin. Han rörde sig lätt trots sina 106, 8 kg. Den raka vänstern rammade Tangstad som en murbräcka. Han garderade sig bra när norrmannen försökte med ett par farliga vänsterkrokar och satte stopp för försöken till infighting med en tung rapp uppercut. När han i fjärde ronden fick Tangstad i läge fanns ingen tvekan, ingen överilning.

Nästan tumult

När Eklund fått sin gyllene lagerkrans runt halsen och utropats till ny mästare utbröt närmast tumult. Ringen stormades av mer eller mindre nyktra entusiaster till den milda grad att den skadades och måste lagas innan följande matchen kunde påbörjas. Där vann just Tarmo Uusivirta en rivig poängseger över en smart och hård engelsman Willie Wright.

Nu väntaren stark och hårtslående engelsman Frank Bruno på Eklund och i boxning heter det att varje match är en ny match. Men det tål att upprepas att lördagen den nionde mars var en upprättelse för en mycket förtalad idrottsman, Dessutom bevisade Leo Vainonen som boxningstränare, när han tog tag i en förlorad röd tråd från amatörtränaren Tommy Antman. En röd tråd som tappades bort av en överskattad Hollywoodclown Al Silvani.

Vilken hämnd

Till och med den danska pressen som varit nog så hård i sin kritik mot Anders Eklund gav sig på nåd och onåd åt hans övertygande boxning. Berlingske Tidene hade den vassaste pennan genom Jens Carl Kristensen som skrev:

”Jag vill lova att Lillen fick hämnd på Ingo som gjort allt för att ödelägga sin landsmans psykiska balans fram till matchen. Ex-världsmästarens oratoriska angrepp på Eklunds kvalitéer som boxare fick den motsatta effekten mot vad Ingo önskat.” …” Nu heter Europamästaren i tungvikt varken Tangstad eller Ingemar Johansson längre och Tordenskjold, Fleksnes och Ludvig Holberg är fortsatt de mest populära norrmännen i Danmark”

Roger Söderberg