SM- KLASS FÖR KLASS

Av Roger Söderberg

Tidigare publicerad i Boxning 2/89

Flugvikt 51 kg:

1986 års mästare Conny Andersson, Timrå BK kom tillbaka oh tog sin andra mästartitel i direktfinal mot Yaser Yapisan, Redbergslid. Yapisan var påpasslig, men kunde sist inte stå emot timråboxarens styrka, 5 – 0. Bra comeback av Conny som fått ett par säsongen spolierade av en besvärlig nackskada.

Bantamvikt 54 kg:

 Flerfaldige mästaren Jimmy Mayanja tog som väntat sin sjätte titel. Men det var ingen stor uppvisning från hans sida. OS-formen var långt borta och han såg sliten ut efter snart två säsongers boxning, utan egentlig paus- De båda Örnen-boxarna Taye Ibrahim och Jukka Limatta, lyckades spjärna emot oväntat bra. Eller så var det bara ett mått på Mayanjas formsvacka.

Fjädervikt, 57 kg:

Vem var egentligen fjäderviksklassens bäste boxare? Den frågan är motiverad efter en räcka täta matcher. I finalen vann Peter Jakobsson, Oskarshamn över de två senaste årens mästare Sven Dahlin Timrå utan diskussion. Därmed fick också revansch för sitt KO-nederlag vid SM i Göteborg i fjol. Dahlin saknade den rätta glöden i sin boxning för att få riktig utdelning på sin slagkraft. Detta märktes även i semifinalen där hårfint fick segern mot långe, svårboxade Dennis Sigö, Häljarp.  Sigö menade att han vann matchen. Det kanske han också hade gjort om han inte intagit så väldigt defensiv hållning i kampen. En annan som nog tyckte att han vann var juniormästaren Mattias Ivarsson, Öbacka som i inledningsmatchen hade Peter Jakobsson i stora svårigheter i slutronden. Men Ivarsson väntade onödigt länge på att gå in och styra matchen.

Lättvikt, 60 kg:

Med George Cramne väntande på bättre tider eller vad han gör, klev Björn Wasén,Redbergslid in och tog sin första seniortitel på ett övertygande sätt. Wasén har vuxit ut det sista året. Det märktes redan i semifinalen där han fick revansch på erfarne Stefan Nordin, BK Kelly. Sedan finalslog han säkert Mikael Partanen, Stockholms AIF trots en skadad hand. Wasén har ett rörelseschema i ringen, som tilltalar finsmakarna. Han kan boxas aktivt både framåt och bakåt. Vid det här laget har väl ingen missat att Björn tränas av fader Werner, proffs i Ahlkvist-stallet och svensk mästare i flugvikt 1954 och i bantamvikt 1957.

Lätt weltervikt, 63,5 kg:

Lätt welter var kanske SM:s mest jämna och öppna klass. De senaste årens dominant Lasse Myrberg har som bekant tagit paus. Till slut kunde i alla fall rätlinjigt boxande Markku Narkkeniemi, Huddunge dra längsta strået i en tuff finalmatch mot Juha Honkala, Rapid, som har lagt på några kila muskler och hittat sitt förlorade självförtroende igen: 3 – 2.Redan i öppningsmatchen skedde en smärre sensation då smarte och precise SM-debutanten Örjan Nilsson, Carlshamn tog en knapp seger mot forcerande fjolårsfinalisten Tony Fortes-Santos, Falken. Sedan räckte Nilsson inte till i styrka mot Honkala i semi-finalen. Narkkeniemi fick i sin semi jobba rätt hårt mot Peter Brask, Lapplands Jägare, innan konditionen till sist avgjorde. Boxning är för övrigt en härlig sport. Han fick bassarna i lätt welter en chans att ge löjtisen (Brask) på nöten utan att riskera tre dar i buren.

Weltervikt, 67 kg:

SM:s potentiellt kanske mest intressanta match Sören Antman vs Wael Hadadd gick upp i rök, eftersom ingen av dem kunde komma till start p g a skada. I stället seglade Roberto Welin, Enight närmast överraskande lätt genom startfältet. Han vann samtliga fyra matcher utan större problem. I inledningsmatchen var han för snabb för Falkens robuste Göran Åberg och i finalen slog han helt enkelt en snabb ko på rutinerade Conny Olausson, Säffle, som dominerat sin lottningshalva utan egentliga problem.

Lätt mellanvikt, 71 kg:

Martin Kitel, Narva, kvartsfinalist i OS, uppfyllde utan större problem de förväntningar som fann på honom. För tredje gången blev han nu svensk mästare. I en ren klubbfinal slog han med god marginal slog han Erik Bredler. Narvatränaren Lennart Bernström satt på läktaren under matchen för att inte favorisera någon av boxarna. De sekonderades i stället av landslagsduon Carlsson & Carlsson, Ej Ingvar och Ebbe, utan Leif och Ulf. Med tanke på att Kitel idag måste anses som en stabil internationell boxare gjorde Jocke Gustavsson, BK Örnen en bra semi-final mot mästaren. Anrika Örnen har haft lite lågkonjunktur de senaste åren. Men i Gustavsson hade de hittat en intressant och utvecklingsbar boxare.

Mellanvikt, 75 kg:

Åter en klass med små marginaler. Även här saknades OS-representanten Lotfi Ayed. I stället gick titeln lite överraskande till Falkens juniormästare Patrik ”Rocky” Åkerlund. I en finalmatch som förde tankarna till Ulf Peder Olrogs skildring av slagsmålet mellan tunabergarna och buskhytteborna i ”Samling vid pumpen” kämpade till sist Åkerlund ner trogne fightern Salam Suberu, Balder. Det var symptomatiskt för matchen att Suberu faktiskt gick ner för räkning så sista gonggongslaget gick. Suberu hade tidigare i kvarten eliminerat fjolårsmästaren Ronny Antman, Åkerlunds klubbkompis. Antman har problem med högern. Men samtidigt ska erkännas att Suberu boxades taktiskt klokt. Han svingade mot den upprätte Antman och tillät inte heller denne att utnyttja sin långa räckvidd.

Lätt tungvikt 81 kg:

Frågan är om inte lätta tungvikten bjöd på SM:s bästa boxning. Redan i kvartsfinalen kom en toppmatch där Rapids landslagsman John Pettersson fick jobba frenetiskt för att vinna mot Malmö BK:s elegante nykomling Eddy Viegas. Pettersson var sedan för bunden i sin boxning för att riktigt kunna rubba Larry Moritz, Redbergslid i en fin semifinal. Moritz har gått ner en viktklass från 91 kg där han vunnit de två senaste åren, 3 – 2 sa domarna.På andra sidan blev Järfällas finska nyförvärv Pekka Laasanen som väntat för hård för lovande Rodney Blizzard, Rapp och hårtslående Per Tingstedt, Carlshamn. Men finalen blev en ny godbit. Laasanen fick domslutet 3 – 2, men marginalerna måste ha varit mycket små. Laasanen tog som vana trogen initiativet direkt och försökte köra över Moritz. Men den skånske göteborgaren boxades defensivt intelligent och lät sig inte ställas. I sista ronden visade det sig även att Moritz hade den bästa konditionen.

Tungvikt, 91 kg:

Även lilla tungviktsklassen bjöd på dramatiska matcher. Redan i öppningsmatchen bjöd blivande mästaren Sandor Gaspar, Malmö BK på en makalös slutforcering som vände matchen mot Djurgårdens hårde man Hamayak Shabazian, 3 – 2. Sedan blev det i semifinalen en ny tempfylld match mot Peter Jaako, Majorna, där möjligen Gaspars säkrare gardering avgjorde matchen. Men helt klart har Jaako gått framåt tekniskt. Han är inte längre bara en enformig puncher. Finalmatchen mot den orutinerade Bo Montgomery, Stockholms AIF blev sedan en formsak för Gaspar. Montgomery hade haft en förmånlig lottning på sin sida och i finalen räckte han bara inte till. När han gav upp i andra ronden p. g. a. en axelskada, blev han säkert räddad från en ordentlig utboxning. Det kan inte råda någon tvekan om att Sandor Gaspar idag är en av de allra mest intressanta och utvecklingsbara boxare vi har. Han boxas osvenskt, offensivt och påpassligt. Han söker helst halvdistans för att kunna arbeta där. Det finns för övrigt ingen svensk boxare som slår en bättre uppercut än Gaspar.

Supertungvikt, +91 kg.

Bengt Cederqvist, Majorna avslutade sin boxningskarriär med att bli mästare för andra gången i tyngsta klassen. Förra gången var den 1984. Den hör gången hade han inget motstånd. Varken Mikael Gustavsson, Säter eller Göran Månsson Malmö BK nådde första rondens slut innan Bengans vänsterkrok mot kroppen hade hittat rätt.