AMATÖRHISTORIA - SM I SUNDSVALL GENOM ÅREN
av Roger Söderberg
Tidigare publicerad i Boxning nr 2 2007 

När senior SM i boxning avgjordes i Sundsvall 2007 var det fjärde gången det skedde sedan 1990, då då det var premiär norrut för tävlingen. 

1990 – EN MILSTEN

SM 1990 i Sundsvall 1990 var en milsten. Vi ska undvika att vara för nostalgiska. Det var en annan värld. Det var bara så. SM arrangerades då av Västernorrlands Boxningsförbund med öppning och finaler i Sundsvall och däremellan tävlingar i Härnösand och Timrå. Finalpasset i Sundsvalls sporthall var utsålt – drygt 2000 personer – en timme före första match. Efter Seoul 1988 fanns svensk boxning alla idrottsintresserades medvetande. Namn som George Scott och Lotfi Ayed var rikskända.

Det fanns en starkt lokalt lag med Leif Keiski, Sundsvalls BK som mest kända namn. Timrå BK blev bästa klubb med två mästare: Conny Andersson i 51 kg och Marcel Yman i 71 kg. Överlag tog Norrland fem titlar vilket är rekord genom tiderna. Kadjo Akakpo från BK Älgen i Östersund och i 48 kg, Mattias Ivarsson, BK öbacka i 57 kg och Rodney Blizzard, från BK Rapp i Luleå i 81 kg. Det var ett smart arrangemang under ledning av Håkan Eriksson, under utomordentliga förhållanden.

1994 MED 100 STARTANDE

Fyra år senare var SM ett samarrangemang mellan Sundsvalls BK och Timrå BK. Tyvärr var publiken borta redan då. Ett starkt hemmalag saknades, vilket nästan är en förutsättning för mycket publik. Inte heller fanns några fixstjärnor i startfältet. Proffsflykten hade börjat på grund av kabel-tv:s genombrott. Ändå var det ett intressant SM. Deltagandet var nämligen rekordstort – drygt 100 boxare, bara manliga. Detta medförde att SVT som fanns i Sundsvalls på grund av SM i simning som också arrangerades i staden, övergav simningen och gick på boxning finalkvällen… Med sådant startfält anade man att det kunde finnas nya stjärnor på gång. SM:et förebådade också den habila insatsen i OS i Atlanta 1966, med fem inkvalade  boxare. Tonton Semakala vann sitt första senior SM i 60 kg. Sedan blev det VM brons i Budapest 1997. 

2003 MED FÖRSTÖRD FINAL

2003 ARRANGERADE Sundsvalls Boxningsklubb för första gången ensam. Klubben har med åren växt i styrka, även om det inte är oproblematiskt, då klubbarna geografiskt närmast intill har försvagats. Här fanns emellertid en rätt välfylld Sporthall när det drog ihop sig till finaler. Två lokala namn fanns i final: Rickard Semakula SBK i 64 kg, som dock föll mot ett av mästerskapets starkaste namn Sam Rukondo, från Uppsala och Uganda, numera proffs. Huvudintresset riktades dock mot tungviktsfinalen i +91 kg mellan Modo Sallah och Timrås bjässe Pelle Silfer.Matchen förstördes dock totalt av den flitigt utnyttjade klocka som användes för att en boxare leder med 20 slag. Sallah rörde sig på lätta ben och plockade poäng med tydliga, men lätta kroppsslag, iaktagandes uppenbar respekt för sin långsamme men hårtslående motståndare. Plötsligen ljöd klockan – 20 slag – Sallah var vinnare! I publiken tittade man på varandra som fån. Vem hade räddats av klockan? Var det Silfer eller Sallah? 

Svenska Boxningsförbundet bar här ett tungt ansvar för att bringa svensk boxning i vanrykte som kampsport och publiksport. Sallah var den bättre boxaren och hade säkert vunnit ändå, men man ska givetvis boxas tiden ut och inte förklaras vinnare efter ”halva loppet”. 

2007 DEBUT FÖR OFRI SPORT

SM 2007 har varit välarrangerat på fler sätt. Sundsvalls Boxningsklubb under ledning av Birgitta Starrin-Persson har utvecklats till stabila SM-arrangörer. Den lokala pressbevakningen har varit bra. 

Mellannorrlands Boxningsförbund genom Mikael Boväng har gjort sitt. Västernorrlands landshövding Gerhard Larsson var på plats för att inviga, även om det gick segt att klippa av det blågula bandet. Mästerskapet 2007 har varit historiskt som det första genusneutrala sedan 1996-97. 

Men tyvärr var antalet kvinnliga boxare uppseendeväckande lågt. Sundsvalls Boxningsklubbs boxare hade behövt riktigt framgång för att SM skulle lyft. Men den fick en svår lottning och förmådde inte lyfta sig. Det blev ett silver till Erfan Malai i 54 kg, inte riktigt vad man tänkt sig. Fjolårsmästaren i 51 kg Ideal Shala, sakandes helt, liksom Malin Jonsson bland damerna. De hade behövts.  Mästerskapet var också historiskt på ett annat mindre lyckat sätt, nämligen det första under 2006 års kampsportslag vilket har reducerat svenska amatörboxning till en ofri idrott i behov av särskild statlig översyn, SBF:s ordförande Bettan Andersson kallar lagen en ”papperstiger”, eftersom amatörboxningen får ett generellt tillstånd på årsbasis. Det ligger väl en del i det, men att en olympisk idrott med lång tradition behandlag på detta sätt är utan motstycke.