Jag kommer att resa bort över jul och nyår men kommer tillbaka i januari med en ny krönika!

Ett klassiskt gym i New York

Varje gång jag ser öppnings scenen med Robert de Niro som Jake LaMotta i filmen ”The Raging Bull” från
1980 så får jag rysningar över hela kroppen. Filmen är en av de bästa boxningsfilmer som gjorts och när Robert de Niro dansar runt i ringen i slow motion som en balett dansör till musik av Pietro Mascagni då är det svårt som boxnings vän att inte bli hänförd.

När jag gjorde en bakgrunds check om filmen så upptäckte jag till min stora glädje att filmen spelats in på Gleasons gym i New York. Det var upptakten till denna krönika. Nedan följer historien om Gleasons gym.

I södra Bronx, under depressionen öppnade en okänd bantamviktare vid namn Peter Robert Gagliardi, ett gym år 1937. På den här tiden var boxningen något som man förknippade med irländare och därför bytte Gagliardi namn till Bobby Gleason och gymmet fick heta Gleasons. På andra våningen i en gammal fabriksbyggnad i hörnet av 149:e gatan och Westchester Avenue hyrde Bobby Gleason en nerkörd men ljus lokal.

Avgiften var 2 dollar i månaden för att träna och Gleason var hård när det gällde att betala. I hans kontor hängde en skylt med följande text ”Your dues are due today. If they have not been paid, please do so and save yourself the embarrassment of being asked. Thank you. The Management”. Men Gleason som hade ett stort hjärta lät många av sina fattiga boxare släpa efter med avgiften i månader. I själva verket hade han inte råd med gymmet utan han körde också taxi för att få det hela att gå runt. Med sina besparingar utrustade han gymmet med några sandsäckar, ställningar att hänga päronbollarna på (boxarna var tvungna att ta med egna) och en riktig ring omgiven av stolar för åskådare.

Omklädningsrummen innehöll en toalett och två duschar som bara fungerade på vintertid. Under sommaren kylde ungdomarna i grannskapet av sig vid vattenposterna på gatan utanför vilket medförde att trycket i ledningarna minskade och boxarna fick duscha på annat håll efter träningen.

Trots bristfälligheterna blev Gleasons snart ett gym för många världmästare som Jake ”Raging Bull” LaMotta, Phil Terranova, Mike Belloise, Jimmy Carter. Boxningens ökande popularitet och Gleasons rykte om att ”producera” utmanare och världsmästare i alla viktklasser gjorde att gymmet höll öppet sex dagar i veckan, från morgon till kväll. Det fanns nästa aldrig ett ledigt utrymme för vare sig rephoppning eller skuggboxning. För att sparra i ringen fick man ibland vänta upp till två timmar enligt devisen, först hit, först att börja. Många av den tidens bästa tränare återfanns här som Freddie Brown, Charlie Galeta, Chickie Ferrara med flera.

Under fyrtio och femtitalet blomstrade Gleason och andra gym som Stillmans och ”the Old Garden” men under sextiotalet minskade boxningens popularitet och boxningens gyllene ålder upphörde mycket beroende på att det inte fanns boxare med karisma (förutom Muhammed Ali) samt att det amerikanska samhället förändrades. Stillmans och ”the Old Garden” försvann men Bobby Gleason lyckades överleva.

Gleasons förblev en träningsbas för många världsmästare som Joe Frazier, Roberto Duran, Jimmy Carter.
När Duran tränade var det en sådan anstorming av fans att gatorna runt omkring fick stängas av. 1964 tränade Muhammed Ali (då känd som Cassius Clay) inför första matchen mot Sonny Liston som gjorde Ali till världsmästare. Det var då Ali skrek till alla journalister som hade tippat honom som förlorare vid ringside: ”I shook up the world! I shook up the world”! Ytterligare ett oförglömligt minne i historien om” the noble art of self defence”.

År 1974 när Bobby Gleason hade nått den aktningsvärda åldern av 82 år stängdes Gleasons i Bronx för gott och fastigheten revs. Istället flyttades gymmet till ”the Thirtieth Street and Eighth Avenue” på Manhattan. Berömda tränare som Whitey Bimstein, Ray Arcel, Freddy Brown följde med.
Det nya Gleasons utrustades med två ringar, separata utrymmen för skuggboxning och rephoppning.

Vid åttionio års ålder avled Bobby Gleason och Ira Becker, en boxningsvän tog över. Medlemskapet tredubblades och Gleasons stolta traditioner fortsatte och utvecklades. Många världsstjärnor tränade på Manhattan som: Larry Holmes, Michael Spinks, Mike Tyson, Gerry Cooney, Riddick Bowe, Hector Camacho och Julio Cesar Chavez.

Hollywood följde efter och flera filmer spelades in på Gleasons som ”Midnight Run, The Ten Count, Heart,
Rage of Angels, Million Dollar Baby samt sist men inte minst ”The Raging Bull”. Även de stora annonsbyråerna från Madison Avenue använde och använder Gleasons för modefotograferingar eller andra reklam uppdrag. 1983 kom en ny delägare med i bilden, Bruce Silverglade som också hade drabbats av kärleken till boxning.

1984 var det dags för ännu en flytt, nu till det nuvarande läget, under Brooklyn Bridge. Fram till idag har 126 världsmästare kallat Gleasons sitt hem och det är väl ett betyg som heter duga. Gleasons har över tiden blivit synonymt med boxning i världsklass och för första gången i boxningens historia har boxningen nått ut till bredare grupper i samhället som tjänstemän, skådespelare, mannekänger, artister, med flera. Dessa amatörer tränar sida vid sida med proffs. Det är också ett uttryck för boxningens sociala sida oavsett var du kommer ifrån och vilken bakgrund du har, i gymmet och i ringen är alla lika.

I Gleasons ”Hall of Fame” finns vår egen Ingemar Johansson med tillsammans med Floyd Patterson, Sonny Liston, Muhammed Ali, Joe Frazier, George Foreman och Larry Holmes.

Jag avslutar denna krönika med ett citat av Sir Henry Cooper, den gamle engelske tungviktaren:

” Baroness Summerskill: Mr Cooper, have you looked in the mirror and seen the state of your nose?
Henry Cooper: Well, madam, have you looked in the mirror and seen the state of your nose? Boxing is my excuse. What`s yours?

Det bästa som skrivits om boxning

Boxning har alltid fascinerat människor av alla kategorier och inte minst journalister och författare. När det gäller de senare så tänker jag främst på sådana storheter som Budd Schulberg, Ernest Hemingway, Dashiell Hammet, Jack London, Irwin Shaw, Damon Runyon, Joyce Carrol Oates och Norman Mailer.

Den här krönikan kommer att handla om en av USA:s bästa journalister genom tiderna och som inte bara skrev om boxning utan också om krig, hästkapplöpningar och mat.

A J Liebling växte upp i New York tillsammans med sin mor som kom från Österrike och sin far som hade sin utkomst i pälsindustrin. Han föddes i oktober 1904. Hemmet var välbärgat och AJ Liebling gick i de bästa skolor och tog en examen i journalism vid Columbia Universitet.

Han började sin karriär som sportskribent på New York Times och efter en kort anställning där reste han på sin fars inrådan till Paris 1926 för att studera medeltida litteratur vid Sorbonne universitetet.  Han stannade i ett år och under den tiden grundlades den kärlek till Frankrike och Paris som han senare skrev om som krigskorrespondent. Vid sin återkomst till New York skrev han för New York World och World Telegram.

År 1935 började han på The New Yorker där han skulle stanna ända till sin död. Under andra världskriget arbetade han som krigskorrespondent och skrev artiklar från Afrika, England och Frankrike. Han deltog i landstigningen i Normandie 1944 och tågade in med de allierade i Paris.

Under åren efter kriget skrev han en månatlig krönika i vilken han kommenterade pressen i USA men framförallt om boxning, hästkapplöpningar och mat.

År 2002 utnämnde Sports Illustrated, AJ Lieblings bok ”The Sweet Science” till den bästa boken om sport genom tiderna. AJ skrev flera böcker i ämnet och en av hans bästa är ”A Neutral Corner” som är en samling av korta historier med bl.a ett mycket läsvärt avsnitt om det klassiska Stillmans gym ”the university of Eight Avenue” och om Floyd Patterson och Ingemar Johansson. AJ upplevde boxningens guldålder under 40 och 50-talet med sådana boxare som Joe Louis, Rocky Marciano, Joe Walcott, Jake LaMotta, Archie Moore, Sugar Ray Robinson för att nämna några. På den tiden kunde man nästan alltid se bra matcher i Madison Square Garden, Yankee Stadium och Polo Grounds.

AJ skrev inte bara om boxarna utan också om tränarna, sparringarna och ”the cut-and-bucket men”och många av hans artiklar hade sitt ursprung från gymmen och cigarr- affärerna på Times Square. En gång när AJ intervjuade Whitey Bimstein, den berömde tränaren, så frågade Liebling om Bimsteins erfarenheter utanför New York,  Bimsten svarade ”I like the country. It´s a great spot”.

Det som gör AJ så intressant att läsa är dels på det sätt han skrev (som Hemingway) och dels hans sätt att beskriva personer och händelser runt omkring ringen. Han lyckades alltid att få fram den mänskliga historien bakom matchen ifråga.

Det skrevs mycket om boxning under dessa år i USA. Boxningen upplevde sin guldålder och media landskapet såg ju helt annorlunda ut. Två av de bästa boxningsjournalisterna var förutom Liebling, Red Smith och W C Heinz som också skrev manuset till M.A.S.H, en av de mest framgångsrika TV-serien i historien.

AJ Lieblings privata liv var en ständig kamp. Han såg sig själv som en löneslav, alltid skuldsatt. Hans första fru led av schizofreni och låg ofta på sjukhus vilket AJ betalade även efter deras separation. Hans andra fru var slösaktig och hans tredje drack för mycket.

AJ Liebling dog 1963 endast 59 år gammal. Han var en förebild för många av ”the new journalists” som kom fram på 60 och 70-talet. Som journalist och författare saknar han sin like eller som han sa själv ”I can write better than anybody who can write faster and I can write faster than anybody who can write better”.

Jack Johnson – ett offer för dåtidens segregerade amerikanska samhälle

Nu i när alla opinionsundersökningar pekar mot att Barack Obama kommer att bli den förste afroamerikan som väljs till USA:s president i början av november kan det vara av intresse att skriva om Jack Johnson, den förste färgade världsmästaren i tungviktsboxning av flera skäl.

USA:s kongress har rekommenderat att presidenten utfärdar en amnesti för Jack Johnson som vann tungviktstiteln 1908 men som 1913 dömdes till fängelse på rasistiska grunder. 

Jack Johnson föddes i Galveston, Texas, 1878. Med bara fem års skolgång i bagaget arbetade han som målare, bagare och hamnarbetare. Tidigt började han träna boxning och redan vid 17-års ålder reste han till Chicago, New York och Denver, Colorado där han tog alla matcher, han kunde få. 1898 gifte sig Jack med en färgad kvinna men när äktenskapet gick i stöpet, svor Johnson att om han skulle gifta sig igen så skulle det bli med en vit kvinna. Ett löfte som Jack skulle få betala ett mycket högt pris för senare i livet.

1903 blev han den inofficielle svarte tungviktsmästaren genom att slå ”Denver Ed” Martin. Fast besluten att riva ner barriären som förbjöd svarta boxare att möta vita tungviktare, skaffade Jack ett internationellt rykte och efter att ha utmanat och förföljt den kanadensiske världsmästaren Tommy Burns över två kontinenter möttes de två i Sydney 1908. Polisen bröt den ojämna matchen i fjortonde ronden och Jack Johnson var den förste färgade världsmästaren i tungviktsboxning.

Därför började jakten på ”det stora vita hoppet”, en vit boxare som kunde återta titeln och samtidigt se till att den vita rasens överlägsenhet fastställdes.

De följande två åren besegrade Jack fem vita utmanare. Till slut övertalades Jim Jeffries, den tidigare världsmästaren som dragit sig tillbaka från boxningen, att möta Jack. ”Århundradets match” arrangerades av den legendariske promotorn Tex Richard i Reno, Nevada 1910.  I den 15:e ronden stoppades matchen och Jack stod återigen som vinnare.

Precis på samma sätt som att Jack var orädd i ringen, var hans uppförande utanför också djärvt och utmanade. Han levde på stor fot och visade på alla sätt att han inte på något sätt var underlägsen någon vit man. Därför var det ett helt naturligt steg för Johnson och utan någon som helst hänsyn till den vita opinionen när han gifte sig med en vit societetskvinna vid namn Etta Terry Duryea 1911. Reaktionen lät inte vänta på sig. Gift med en färgad boxare och playboy och konfronterad med en våg av intensiv rasism, begick hon självmord 1912.

Oberörd av den rasistiska kritiken gifte Jack om sig med sin vita bokhållare 1912. Året efter anhölls Johnson och dömdes enligt ”the Mann Act” som förbjöd män att med omoraliska syften transportera kvinnor över delstatsgränserna. Innan domen verkställdes lämnade Johnson USA och reste till Europa.

Han återupptog boxningen 1915 och han besegrades av Jess Williard i Havanna på Cuba. Jack påstod alltid att han förlorade med flit för att han trodde att om en vit man vann så skulle hans dom upphävas. När det inte blev fallet tillbringade Johnson ytterligare fem år i exil innan han återvände till USA 1920 för att avtjäna sitt straff. Han satt nästan ett år i fängelse.

Efter fängelsetiden uppträdde Jack bl. a som artist. Han gifte om sig för fjärde gången 1925. Året därpå slog han vid 48-års ålder en 24 årig boxare. Dessutom publicerade han två böcker om sin karriär och liv. Jack Johnson dog i en bilolycka i juni 1946. Många kallar honom ”en av de fem största tungviktsmästarna genom tiderna”.

Johnsons efterlevande menar att amnestin betyder mycket för dem. ”Det får oss att må bra, att känna oss stolta. Jack förtjänar detta.”

Jack Johnson drog på sig ett antal fiender bara för att han var sig själv, en fantastisk boxare och en självständig man som levde i en tid av intolerans och rasism.

Bosse Högberg eller Lennart Risberg, vem var tuffast i ringen?

Jag hade förmånen att se både Bosse Högberg och Lennart Risberg boxas live på 60-talet och har också genom åren läst vad som skrivits om dessa hårdslående pugilister. Min uppfattning är klar.

I Lennart Risbergs fall så såg jag honom göra en kanonmatch mot Willie Pastrano på Stockholms Stadion 1961. Efter att blivit nedslagen i första ronden och tagit en räkning till åtta kom Risberg tillbaka starkt och hade matchen gått över 15 ronder istället för tolv så hade Lennart Risberg vunnit. På tidningen ”The Ring Magazine´s” ranking  av lätta tungviktare i början av 1961 låg Willie Pastrano som nummer fyra. Således var det inget ”blåbär” som Risberg tog sig an.

Jag tycker än idag att det var oerhört starkt av Risberg att rida ut nedslagningen och forcera så tufft på slutet. Det var säkert en av Risbergs bästa matcher. Det är inte att undra på att Lennart Risberg blev en av Sveriges populäraste boxare genom tiderna.

När det gäller Bosse Högberg så såg jag en holmgång mellan honom och Fabio Bettini, Italien i Kungliga Hallen, Stockholm, i oktober 1965. I fjärde ronden var Högberg i gungning men kom igen. I sjunde ronden knockade Bosse Högberg sin motståndare. Bettini var heller ingen duvunge och hade mött boxare som Nino Benvenuti, Rubin Carter och Sugar Ray Robinson. Det var en meriterande seger för Bosse Högberg.

Den stora skillnaden mellan Bosse Högberg och Lennart Risberg var att Bosse Högberg hade mer ”killer instinkt” och ofta gick i ringen med tanken att bokstavligen pulvrisera sin motståndare. Dessutom kunde han uthärda smärta på ett sätt som nästan var omänskligt. Ta matchen mot Yolande Leveque, Frankrike i Stockholm 1966 där Högberg fick käken avslagen i första ronden och trots fyra nedslagningar, gav han inte upp, utan gick alla 15 ronderna ut. När Högberg kom till sjukhuset efter matchen sa läkaren att han hade kunnat dö. Om man läser Bosse Högbergs memoarer ”Kontringen” så förstår man hur Högberg kunde bli så tuff i ringen och utanför med blandat resultat.