Hem | Mästarna | Mästerskap | Årets boxare | Profiler | Morgondagens män | Morgondagens kvinnor | Länkar | Kontakt
     
 
     

  IN MEMORIAM

Ingemar ”Ingo” Johansson död
Den störste av dem alla har gått vidare

Den störste och mest berömde av alla svenska idrottsmän – Ingemar Johansson – har gått bort. Fem minuter före midnatt fredagen den 30 januari 2009 slutade till sist hans hjärta att slå. Det blev slutfasen av en månader lång kamp, där hans kropp successivt stängde ner sina funktioner. Ingemar hade i mer än halvdussinet år lidit av uttalad Alzheimers sjukdom, och även om läkare och god vård länge förmådde hålla tillbaka sjukdomsförloppet gick detta under senaste månaderna in i sin slutfas. Därmed avslutades på fredagsnatten sagan om den tyngsta idrottskarriär landet Sverige skådat. Den man som blev Sveriges enda absoluta världsmästare i boxning blev därmed 76 år, 4 månader och 8 dagar gammal. Dödsfallet kom således att inträffa vid ingången till det år som markerar 50-årsminnet av hans otroliga triumf i Yankee Stadium i New York, den 26 juni 1959, då han kröntes till World Heavyweight Champion.

Han hade äntrat den ringen som en klar ”underdog” och flertalet experter spekulerade enbart i vilken rond försvarande VM-kungen Floyd Patterson skulle segra. Efter två snabbfotade och tekniskt lurpassande ronder, där inte mycket hände, small det så! En minut in på tredje ronden klippte svensken in en bildskön, precis och nästan klockren höger genom Pattersons garde. Det är ett av de bästa högerslag som någonsin fångats på film, och det avgjorde i princip hela matchen. Ringdomare Ruby Goldstein lät matchen fortsätta trots att Patterson var måttligt redo för kamp efter räkning till ”nio”. Därefter följde sex nya nedslagningar, några av dem oprecisa och mer beroende på Floyds dimmiga status än Ingemars slagkraft, tills Ingemar skärpte sig och vasst slog ner mästaren sjätte och sjunde gången, varvid Goldstein bröt slakten – idag skulle det enbart ha blivit den första nedslagningen och inget mer – och vi hade fått en ny världsmästare!

Det finns knappt en enda då levande svensk som inte vet och minns vad han/hon gjorde natten till den 27 juni – svensk tid – ett antal miljoner av oss vakade andlöst vid radioapparaterna för att lyssna till hur han skulle klara sig mot Patterson. Det vrål som Sverige unisont skrek ut den natten – då Ingo drämde in sin fruktade högerslägga, ”Torshammaren” .. ”Toonder and Doom”, och sänkte Floyd raklång, måste ha hörts ut i rymden! Då var klockan 22.47 i Yankee Stadium – och boxningshistoria skrevs! ”Resten är historia”, som det heter.

Klassisk idrottsberättelse
Historien om Jens Ingemar Johansson är en klassisk idrottsberättelse. Han föddes i Göteborg den 22 september 1932. Med boxarpåbrå i blodet från pappa Jens och morbror Vetle ”Ring” Larson klev han 13 år gammal in i Redberglids BK:s träningslokal och ville bli boxare. Då var startåldern 16 år, men då grabben visade sig vara en exceptionell talang fick han dispens att börja vid blott 15 års ålder – först utan domslut mot K.E. Löfgren under RBK:s klubbmästerskap i december 1947 och sedan på riktigt i februari 1948, och då slog han ut Uno Jacobsson från BK Defence i första ronden på Göteborgs JDM. I december det året startade han på JSM och förlorade mot blivande mästaren Einar Dragsten i en tam match. Han hade då också förlorat mot senioren Carl Nilsson, ”Svedalapolisen”, som var tio år äldre, och han skulle tappa på poäng till Halmstads Bror Andersson och efter sin första SM-titel förlorade han i en prestigeladdad landslagsuttagning till DIF:s landslagsankare Bengt Modigh. Det var de enda svenskar han förlorade mot, och det var alla knappa nederlag, så ”valp” göteborgaren ännu var i sammanhanget.

Vid årsskiftet 1949-50 vann han JSM (bokförs som –49 års mästerskap, men finalen gick den 2/1 –50) genom att KO-slå Lars-Erik Varg från Arvika i finalen, och med en J-landslagsseger i bagaget tog han i februari hem sitt första SM, genom att besegra de bastanta bestarna Arne Holm (Malmö) och i final mästaren Bengt Modigh. Han var då fortfarande bara 17 år – och han mötte vuxna män.
Hans stora genombrott hade kommit redan i januari 1950 i Mässhallen i Göteborg inför 5210 åskådare, då han fick ersätta insjuknade klubbkompisen och vännen ”Silver” Gunnar Nilsson mot Holm … och slog en präktig KO i andra ronden! Det kom som svar på tidningsskriverier om det oansvariga att låta en pojke gå i ringen med landets mest fruktade slugger.

Amatörstjärnan
Totalt vann Ingemar 3 SM-titlar (1950-51-52) i alltmer överlägsen stil – och en alltmer finslipad teknik, där han lärde sig smart boxa sig fram till blottor för sitt redan från början kolossala högerklipp – men framförallt slog han nu igenom på en internationell nivå. Han kom att gå 10 landskamper och vann nio (bl a över Italiens Aldo Pellegrini, Norges Bjarne Olsen och en rad danskar, fransmannen Touzard mfl) .. men han ”förlorade” mot norska OS-hoppet Bjarne Lingås i Oslo inför 9.000 åskådare (nordiskt landslagsrekord) i ett märkligt domslut, där ena domaren hade överlägsen svensk seger – de övriga två norsk seger med minimal marginal! Ingo satte då publikrekord nästan varthelst han kom – främst därvidlag det svenska amatör-rekordet på 11.298 personer i Ullevi 1951 mot USA:s OS-hopp (han startade och tog guld i Helsingfors på 81 kg) Norvel Lee, som sattes under massiv mediabevakning. Detta var en ”retur” på Ingemars resa med Europalaget till USA tidigare det året, då han slog KO på Ernest Fann i Chicago. Mot Lee fick han ge sig på poäng.

På samma sätt föll han mot hårdlanserade – då helt ”nya” på idrottsscenen Sovjet, som gästade Göteborg – Algirdas Shotzikas i februari 1951. På SM slog han ut Thörner Åhsman (Landala) i final det året och Gert Schyllert (Trelleborg) i finalen 1952. I internationella klubbmatcher slog han ut Touzard, tyskarna Uwe Janssen och Walter Kuhnert och poängslog engelsmannen Toch och Finlands stora OS-hopp Ilkka Koski.

Han reste till OS i Helsingfors som en klar medaljkandidat, ännu blott 19 år gammal. Där fick han walk over i första matchen mot Argentinas Sosa, poängslog tjecken Netuka, jugoslaven Krizmanic och i en hetsigt, för att inte säga fientligt, påhejad match hemmasonen Koski. Det senare var semifinal – och därmed var han klar för USA:s ruggiga best Ed Sanders, som gått fram som rena KO-fasan i OS-ringen. Finalen blev fiaskobetonad … Ingemar gjorde inte mycket för att få till fight, och Sanders gjorde inte mycket mer, men fick publiken på sin sida – domaren Vaisberg diskade Ingo! Det blev ett fruktansvärt ramaskri, inte minst i svenska media som med Lennart Hyland som körledare förklarade sig skämmas till förtvivlan över denna svenska ynkedom. Nu efteråt är det obegripligt hur en svensk kritikerkår kunde bete sig så urskillningslöst uselt mot en 19-åring som valde ”safety first” som princip och faktiskt inte bröt några regler.

Proffskarriären
Proffspromotor Edwin Ahlqvist såg rakt igenom allt bråk om OS och gjorde ynglingen till proffs. Han debuterade den 5/12 1952 med att slå ut franska tvåan Robert Masson i 4:e ronden i Mässhallen i Göteborg. Det gick bra och snabbt i de första matcherna men sen hamnade prokarriären i stå på grund av en skadad hand och därefter ett års militärtjänst, så upp till november 1954 hade Ingo bara hunnit med fem raka segrar, men dessa inkluderade Skandinaviska titeln, som han vann i Köpenhamn mot Erik Jensen på poäng (det var där högern gick sönder). Men så kom han igång på riktigt och fram till våren 1956 adderade han ytterligare nio segrar, varav KO-vinsten över Europarankade Werner Wiegand startade uppmarschen, KO-diton över Gunter Nürnberg i Dortmund stärkte aktierna liksom övriga segrar, och i EM-kval mot förre Europamästaren Hein ten Hoff skrällde han stort med en KO-seger på 2.36 i rond 1 på (gamla) Ullevi inför 16.500 åskådare. Han topprankades men tvangs likväl eliminera både Joe Bygraves och Hans Friedrich innan EM-chansen kom den 30/9 1956 – i Bologna i Italien mot Franco Cavicchi, således på dennes egen hemmaplan. Där låg Ingemar under på poäng tills han i 13:e ronden slog en blixtrande KO – en dubbelhöger mot hjärttrakten – på Cavicchi och kröntes till Europakung. Samtidigt rankades han för första gången på världslistans tio-i-topp.

I EM-försvar slog han ut Henry Cooper (1957) och Joe Erskine (1958) och i icke-titelmatcher drog han ut Peter Bates och förre EM-kungen Heinz Neuhaus, den senare på Nya Ullevi, och besegrade starka USA-namnet Archie McBride. Därefter chansade han och Edwin på en riktig höjdare, i ett VM-kval mot förstarankade utmanaren Eddie Machen från Redding, Kalifornien – och inför närmare 55.000 människor på Nya Ullevi – officiella siffran betalande stannade på 53.614 = det är fortfarande rekord för all idrott i Sverige – skapade grabben från Grimmeredsvägen historia med en KO som gick som en löpeld över Jordklotet, då han slog ut Machen på 2.16 av rond 1! Det var en ruggig knock!

Världsmästare
Därefter kom VM-segern på Yankee Stadium (KO 3) över Floyd Patterson, den grymma förlusten i returen året därpå (1960, KO 5) och den klassiska tredje fighten i Miami, Florida, där båda var i golvet innan Floyd på nytt kunde vinna (KO 6). Efter ett års vila gjorde han så come back och via kvalmatcher mot Joe Bygraves (TKO 7) och Wim Snoek (KO 5) tog han sig till en ny EM-kamp, mot efterträdaren på den tronen Dick Richardson från Wales, som han på ett imponerande vis slog ut i 8:e ronden inför nära 42.000 besökare på Nya Ullevi den 17/6 1962. Kort tid efteråt firade han sin 30-årsdag och relativt mätt på ära och med över tio miljoner ihopboxade kronor på banken – en stor förmögenhet på den tiden – funderade han över att sluta. Samtidigt var han ju nu tillbaka i hetluften, och tog en ny topprankad fight i april 1963 mot Brian London i Stockholm – han vann varenda minut av fightens tolv ronder tills han med sex sekunder kvar sprang på en ”propp”! Han kom upp i tid men hängde i repen när gonggongen gick – och möttes av rubrikerna ”Vakna Ingo, du vann!” dagen därpå. Där och då beslöt han sig för att sluta boxas. Efter 71 matcher som amatör (61-10) och 28 som proffs (26-2).

Massor har spekulerats om förlusten av VM-titeln, det har talats om förgiftning och annat, men Ingo själv tillskriver sina misstag i ringen den kvällen den uppvisningsturné han gjorde mot brodern Rolf och Silver-Gunnar Nilsson. Han lade sig där till med olaten att dra sig bakåt istället för att ducka framåt. Nu gjorde han så även mot Floyd – till ett mycket högt pris. Året som mästare spenderade han på en mängd jippon, från en rad stora TV-framträdanden i USA, Sverige och annorstädes till uppvisningar, framträdanden i folkpark och affärsprojekt. Ett visst mått av underskattning gentemot Patterson smög sig säkerligen in.

Efter karriären
Väl färdigboxad höll han sig till det – även om det blev massor av boxning även senare: som proffspromotor tillsammans med Bertil Knutsson under 60-talet, som hedersgäst på galor Jorden runt, som krönikör i tidningarna Rekord och senare Boxning, som TV-kommentator på TV 1000. Han åkte Vasaloppet och sprang maratonlopp i Stockholm och New York (80-tals-äventyr). Han var restaurangägare (Ingos) och ägde fiskebåtar, eget flygplan, lyxbilar och lyxbåtar, han drev under 70-&80-tal ett motell i Florida och bodde genom åren både här och där: i Schweiz, Ft Lauderdale, Mallorca, Göteborg och Dalarö och ägde länge merparten av Gåsö på västkusten.

Han var gift tre gånger och har sex barn och en drös barnbarn. Första frun Barbro var en ungdomsförälskelse, som ledde till ett kortare äktenskap under tidigt 50-tal och barnen Jean och Thomas. Andra frun Birgit, var partnern från de klassiska EM-&VM-åren, ett äktenskap i stark mediebelysning som höll i många år men upplöstes på 80-talet och gav honom barnen Patrik och Maria. Dessutom har han dottern Anne och sonen Eddy. Hans tredje fru, Edna, var han gift med under 90-talet och några år in på detta decennium, tills han flyttade till Bedahemmet i Onsala, där han spenderade sina sista fem år. Häromåret gjorde TV:s Tom Alandh en uppmärksammad dokumentär om Ingemar, med exfrun Birgit som ciceron. Det har skrivits ett otal böcker med och om honom, varav hans egen (med bistånd av GP:s Åke Hall) Sekonderna lämnar ringen är en klassiker.

Det sades ofta att han blev kritisk mot boxningen emellanåt, men även om han ogillade somligt inom proffsens värld, så förnekade han aldrig vad denna sport gav honom. Vi blev goda vänner genom åren, i ganska tät kontakt i nästan 35 års tid, inte minst via hans osjälviska stöttning av sin gamla klubb, RBK, och via krönikan i Boxning, men även rent privat. ”Du”, brukade han säga emellanåt, ”boxningen har gett mig möjligheten att äta frukost var helst på Jordens yta jag önskar .. hur många kan säga det?” Och det var så sant.

Olof Johansson		  
     
 
     
Copyright © boxningsarkivet.net